För ungefär fyra år sedan såg vi en annons om en A- valpkull. Vi gillade föräldrarna som vi såg: en grann hanne med en djupt lejongul färg, smäcker atletisk kropp, djup bröstkorg, fina vinklar och härliga meriter; och en mörkgul tik; kvadratisk och kraftfull och med en glädje som lyste som en lampa från hela hennes person. Det var Asta.
Hon var inte traditionellt vacker, som en typisk boxertik "skall" vara, men vi tyckte om hennes typ: hon var en arbetande hund, med små rosenöron, ett runt kort ansikte med djupt mörka snälla ögon, och ett nosparti som av en hund av äkta moloss- härstamning. Den kombinationen skulle bli bra, det kände vi!
Så åkte vi hela vägen för att möta uppfödare, tik och valpar. I dörren mötte Asta upp oss och välkomnade oss vänligt och lugnt in i hemmet, tillsammans med Biggan, en pincher med stort ego, den lilla uppfostrande extramamman, och alla hundars egen gestapo; för att citera uppfödarens egna ord; och som vi har förstått såhär i efterhand, att om man blir godkänd av Biggan, så blir man godkänd av hela familjen Dunder!
Så blev vi bjudna på kaffe och bullar när vi väl kunde slita oss från valphagen, och jag blev personligen kär i lilla förstagångsmodern, när hon resolut klättrade upp i pinnsoffan mellan mig och min man och lät mig klappa om henne. Magen var så mjuk, varm och len, och hon satt helt stilla och sneglade lite åtråvärt på dessa bullar samtidigt som hon tigande mottog Fru Dunders förmaningar om att inte ens tänka tanken...
Och jag vill gärna tro att hon verkligen glömde dessa bullar, när jag förde mina fingrar över hennes panna och nosrygg i smekande rörelser, och hon med slutna ögon hängde med huvudet och bara njöt!
Jag hade gärna suttit kvar där än idag, smekandes hennes starka framben och djupa pannfåra, för jag blev helt hänförd av hennes tillit gentemot mig. Jag var beredd att ta Asta med mig hem. Valpar i all ära, men Asta var den som Asta var, och ingen skulle bli som hon!
Men det var för att se Agaton som vi kommit dit; men det är just stunden med Asta som jag minns! Vi valde Agaton.
Vi var godkända, vi var nöjda med uppfödare, kaffe och boxermor samt pinchergestapo, och "det var han, eller ingen alls".
Och tro det eller ej, men det är sant att Asta finns i Dunderboxer's Agaton; Cross som han heter här hos oss. Vi ser det när Cross klättrar upp på köksstolen för att sitta med oss tillsammans vid köksbordet. Vi ser det när han placerar sig i solstolen, kanande ner på dynan med rumphålet mot tyget som ibland lämnar fartränder. Vi ser det när han så ofta myser med oss, när jag smeker hans mjuka mage (som inte alls är lika mjuk som Astas mage) och när jag smeker hans pannfåra och han blundar och hänger med huvudet i min famn. Vi ser Asta i Cross' glädje och livsvilja, hans förmåga att vara med alla fyra tassar i luften samtidigt och de mörka ögonen som ser djupt in i dig, och uttrycket i ansiktet som speglar Astas arv.
Tack för att du fanns, och för att vi fick hålla om dig!
[Till minne av Asta och Ecco - Facebook]
